|
Lufsens minne. 2000 - 2005
|
|
2005-12-19 måndag kl. 10:00
Jag tar Lufsen till veterinär Charlotte Hillerström utanför Munka Ljungby. Hon ser direkt
vad det är frågan om men vill för säkerhets skull ändå röntga benet. Tumör i vänster bakben.
Den satt i själva benet och det gick inte att göra något åt det. Nu finns det bara två
möjligheter och valet är Ewa-Lisas och mitt.
Jag åker hem med Lufsen igen. Det verkar faktiskt som om han inte vill följa med. Jag får
lyfta in honom i bilen (85kg).
Lufsen tvekar i det längsta med att gå uppför trappan till vår lägenhet. Det gör ju så ont. Till slut gör han en jätteuppoffring och går upp. Väl innanför dörren möts vi av Ewa-Lisa. Hon förstår direkt vad det är frågan om. Lufsen går raka vägen in i sängkammaren. Jag glömde bort honom för en stund och när jag kommer in i sängkammaren ser jag honom liggande med bakbenen på knä nedanför sängen. Han kunde inte komma upp. Jag lyfter upp honom och han får alltså vila en sista gång i min säng som var hans favoritplats.
För att Lufsen skulle slippa smärtan, som han haft den sista veckan och kommer att ha resten av livet, bestämde vi oss för att "förkorta hans lidande".
Klockan halv tre var det så dags att köra ut till Hillerström igen. Jag kör in bilen till trappan för att han ska slippa gå så långt på sitt ben. Då jag ber honom följa med till bilen är han snabbt på benen igen och tar sig med största besvär nerför trappan på tre ben. På nytt får jag lyfta in honom i bilen.
Den sista färden blev lite märklig. Jag fick från början en känsla av att jag körde en likbil. Då vi kom till brandstationen anslöt, ja just det, en likbil. Den körde sedan efter oss hela vägen ut till Munka Ljungby.
Lufsen väntade i bilen medan jag gick in och berättade att vi kommit. Han var helt lugn till sinnet! Jag gick ut till honom och vi satt i bagaget på bilen under ca 15 minuter. Vi pratade med varandra som vi gjort i 5½ år. Han fick ett sista äpple, som var ett favoritgodis för honom.
När Charlotte kommer ut ligger Lufsen på fel håll. Vi ber honom vända på sig och det gör han. Han lägger sig ner och nosar på sprutorna i den rostfria skålen. Sen lägger han ner huvudet och godtar vad som ska hända. Han är fullt medveten om att livet är slut nu. En sista trogen blick bara.....
---
Tack för allt Lufsen. Du har varit den bästa vän jag någonsin haft. Snäll och vänlig mot allt och alla, hundar och katter, människor och fåglar, ja alla. Din kloka blick var så trogen och förstående. Språkgeni var du också. Du förstod kanske inte allt man pratade om, men näst intill. Om du ändå hade kunnat tala. Samspelet mellan dig och mig va exceptionellt. Alla som sett oss promenera genom Ängelholm har imponerats av din storlek och ditt lugna temperament. Du har verkligen gjort reklam för din ras. För dig varade det i en livstid och för resten av flocken i 5½ år.
---
För ca. tre veckor sen hade jag en återkommande mardröm:
Jag och flera andra okända människor fick en obotlig sjukdom. Hur kommer jag inte ihåg. Livets längd gick inte att bedöma men man gick en plågsam död till mötes. Det fanns dock ett sätt att förkorta lidandet på.
Ett visst antal tabletter som bestämde hur länge man skulle leva. Dom var konstruerade så att ett kort liv blev lindrigt och ett långt blev plågsamt. Man var tvungen att bestämma sig direkt och alla var tvungna att ta en tablett.
Jag kämpade i drömmen med mitt beslut men hade svårt att bestämma mig. Är jag vaken eller sover och drömmer jag? Frågan ställde jag mig gång efter gång i drömmen. Jag tyckte ju att detta kan inte vara möjligt. Detta kan inte hända.
Sen försvinner jag in i sömnen igen och drömmen försvinner.
Under tre nätter samma dröm. Jag tyckte den var så otäck att jag berättade om den för Ewa-Lisa. Det känns lite otäckt men det verkar som om det var en föraning om vad som komma skulle.
---
Lufsen ska brännas separat. Detta kommer att ske i mellandagarna.
Askan levereras hem till oss.
En plats på Ängelholms djurkyrkogård ska ses ut. Även detta i mellandagarna.
---
Foto ©zeez©
|
|
Foto ©zeez©
| |
Foto ©zeez©
| |